Jag gick alltså iväg för att leta efter Hebe. Men det var sannerligen ingen lätt uppgift, korridorerna i Olympen liknade mest Minotaurus labyrint, tyckte jag, och det dröjde inte alls länge, så hade jag villat bort mig totalt.

Här fanns det trappor och gångar och dörrar kors och tvärs, och allt såg likadant ut, tyckte jag åtminstone. Jag hade också lyckats skrämma någon nymf, som höll på att byta om i ett rum, när jag öppnade dörren i ren förtvivlan. Hon var ju rätt snygg, men jag tyckte inte att det var läge att fråga henne efter vägen.

Efter ytterligare en stunds irrande stötte jag tack och lov på Hermes. Jag förklarade för honom, att jag egentligen letade efter Hebe, men att jag skulle vara själaglad, om jag hittade till mitt eget rum.

"Det ska vi fixa", lovade han, men nu fick jag ett annat problem. Han, med sina bevingade sandaler satte upp en fart, som inte var tänkt att vanliga dödliga skulle kunna uppnå. Jag hade allt sjå i världen att hänga med honom och det betydde att jag fick sladda i kurvorna och ta tre, fyra trappsteg åt gången. Som tur var, skulle vi inte så långt, innan han pekade in i en korridor.

"Prova med dörren längst bak", sa Hermes. "Jag skulle tro att hon är i förrådet."

Och mycket riktigt fanns hon där, när jag klev in i rummet. Hon sken upp, när hon såg mig - jag tyckte det i alla fall - medan hon hällde upp något som såg ut som sirap ur en stor urna i små portionsskålar. Runt väggarna fanns det många fler av de stora urnorna - det förklarade varför det här kallades för förrådet. Jag tittade på en stund, sen frågade jag:

"Vad gör du?"

"Jag häller upp kvällsmaten", svarade hon. "Eller rättare sagt maten, för vi äter bara en gång om dagen."

Med tanke på den klibbiga konsistensen och eftersom det var rätt små skålar, fortsatte jag:

"Aha. Är det här efterrätten?"

Hennes pärlande skratt smittade, så att jag skrattade med, utan att veta varför. Men sen förklarade hon:

"Nej, fast jag förstår att det kan se ut så för dig. Men det här är ambrosia, det behöver man inte så mycket av, för att bli mätt." Och helt ogudaktigt doppade hon pekfingret i massan och höll det sen framför näsan på mig.

"Här, smaka."

Vad skulle jag göra? Visst, jag vet, att det var inget vidare bordsskick, och visst, jag vet att det var en illa dold invit, men hon var ju ändå min halvsyrra. Så jag slickade av ambrosian på hennes finger. Och spärrade upp ögonen av ren förvåning. Hade nektarn redan gjort ett djupt intryck på mig tidigare idag, så var det här absolut höjden av upplevelse. Det var inte smaken, som gjorde susen, för det smakade bara mycket svagt, kanske åt kanelhållet. Men så fort jag hade fått ambrosian i munnen, bredde en värmekänsla ut sig i min kropp, allteftersom ämnet smälte på min tunga. Den där behagliga - fast vad säger jag, den där underbara känslan gick ända ut i fingertopparna och fick mig att slappna av på ett sätt som jag inte hade gjort sedan jag var nyfödd.

Hebe flinade. Hon måste ha förstått hur jag kände mig, för att hon lät mig njuta i lugn och ro och fortsatte hälla upp ambrosian. Först när den sista skålen var fylld, sa hon:

"Det är bra att du är här, då kan du ju hjälpa mig att bära ut maten."

Det kunde jag ju - och medan vi gick där fram och tillbaka, passade jag på att orientera mig lite bättre. Vi pratade om allt möjligt under tiden och sen kunde jag inte låta bli att sucka över att gudarna hade det så mycket bättre än folket på jorden.

"Ja, men de får ju till stor del skylla sig själva", sa Hebe då, och när jag frågade varför, började hon att förklara:

"Alldeles i början var det inte så mycket skillnad mellan gudar och människor. En del tyckte att det var ganska bra, medan andra var av den åsikten att gudarna borde visas mer aktning. Vår fader hörde till den senare gruppen, Prometheus däremot tyckte att man skulle behandla alla lika. Det var fortfarande innan han hade gett människorna elden, men det är en annan historia...

Hon ställde ifrån sig några skålar med ambrosia på ett bord och när vi gick vidare, fortsatte hon:

"Jag minns inte riktigt, men jag tror att idén kom upp under en diskussion mellan Zeus och just Prometheus. Zeus hävdade att ingen brydde sig om gudarnas påbud och att krypen på jorden därför borde straffas. Prometheus höll hårt emot och fick till stånd en kompromiss, om att man skulle göra ett test. Försöksperson skulle bli Prometheus egen bror, Epimetheus. Förresten, vet du vad deras namn betyder?"

"Självklart", svarade jag, "Prometheus betyder ungefär 'den förutseende' och Epimetheus motsatsen, alltså 'den som blir vis av skadan'. Men vad gick testet ut på?"

"Lugna dig, jag ska berätta", flinade den snygga gudinnan bredvid mig. "Man beslutade att skapa en kvinna, som man kallade för Pandora. Namnet betyder ju 'en present av alla' och det kom därav, att alla bidrog till att göra henne så vacker och oemotståndlig som möjligt. Hefaistos fick forma kroppen av lera, för han är ju klart bäst på design här uppe. Zeus gav henne liv och Afrodite såg till att hon fick de nödvändiga behagen. Athena gav henne kläder och Hermes lärde henne några tricks. Så fick hon med sig en gåva av varje gud - av mig fick hon ett ungdomligt sinne, förresten, och till och med nymferna satte blommor i håret på henne. Hon blev verkligen en ytterst vacker och behagfull kvinna."

Hebe hade placerat ut de sista skålarna med ambrosia nu och vinkade mig att följa henne, medan hon fortsatte att prata:

"Det var viktigt att hon gjorde ett tilltalande intryck, det gällde ju att få Epimetheus att vilja ha henne. Men hon fick också med sig en ask, med en sträng befallning om att den inte fick öppnas. Sen skickades hon ner på jorden och presenterades för Epimetheus som en present av Zeus. Och visst föll han för henne, det var inte snack om annat.

"Hur gick det med asken då", frågade jag, när Hebe gjorde en paus.

"De öppnade den förstås. Jag vet inte vem av dem. En del säger att det var Epimetheus, och jag tycker nog att det var likt honom, men en del påstår att det var Pandora själv, som öppnade asken, för att hon var nyfiken. Fast...det är nog machosnack, liksom man i övrigt vill skylla allt dåligt på kvinnorna.
Dåligt blev det ju, det var ju liksom förutsättningen för den kompromiss, som man hade ingått. Skulle man inte hålla sig till gudarnas bud, skulle man straffas för det. I asken fanns nämligen allt elände och alla sjukdomar, som drabbar mänskligheten sedan dess, sen de slapp ut ur asken, där de hade varit instängda. Fast Prometheus hade ändå myglat lite vid överenskommelsen, hur han nu hade burit sig åt. Men längst ner på botten i asken hade han lagt hoppet, som stannade kvar. Och du känner ju själv alla de talesätten, som människorna har hittat på:
'Hoppet är det sista som överger en.'
'Finns det liv, så finns det hopp.'
'Man kan alltid hoppas på det bästa.'
Och så vidare. Men det är alltså anledningen till varför mänskligheten möter så mycket nöd och elände under livet."

Vi hade kommit tillbaka till förrådsrummet, där det stod två skålar kvar. Hebe tog dem och blinkade mot mig, så att jag nästan blev lika varm som av ambrosian.

"De här är till oss", sa hon. "Du kan väl hänga med på mitt rum, så kan vi äta tillsammans och sen är det nog snart dags att gå till stormötet."

Och inte kände jag för att avböja ett sådant förslag.....

Till , till eller till

webmaster@werbeka.com