När vi hade rundat nästa vägkrök, såg vi genast, varför Theseus ville fortsätta ända hit. Från bergsidan till höger sprudlade en källa fram med alldeles kristallklart vatten, samtidigt som en av naturens nycker hade skapat en sittgrupp av sten. En avlång jättesten med ganska jämn ovansida tjänade som bord och några mindre stenar runt omkring kunde med fördel användas som pallar.

Vi hade tagit med oss gott om proviant och njöt nu av en utsökt måltid, bestående av än så länge färskt bröd, salt, lök, oliver och diverse rökta köttbitar.

Tyvärr avbröts vår idyll i förtid av en tung, grå regnfront, som snabbt drog in från sydost, så att vi knappt hann packa ihop, innan de första, tunga dropparna stänkte ner. Och sen blev det snabbt värre. Regnet tätnade, men vi hittade inget bra ställe, där vi kunde ta skydd.

Jag drog på mig lejonskinnets huvud som huva och försökte fästa resten så tätt det gick, men det hjälpte inte mycket. Efter en stund var jag lika dyblöt som de båda andra. Vi försökte krypa ihop kring några träd i en dunge, men det hjälpte föga, det också, ty regnet hade hållit på ett tag nu. Även om lövverket fångade upp vattnet i viss mån, orkade inte bladen stå emot tyngden och vid varje vindpust kom det en hel skur av ännu större droppar än innan.

Vi gav snart upp och fortsatte marschera på vägen. Sådana förhållanden var naturligtvis inte gjorda för något historieberättande, utan vi vandrade tigande fram, var och en av oss spejande efter ett bra skydd mot regnet. Det var Hylas, som först upptäckte grottan.

"Titta där", pekade han med den utsträckta handen mot den vänstra mothöjden. "Jag tror att det kan vara en grotta där."

Nu såg även jag genom regndiset den något mörkare fläcken i stenväggen på andra sidan dalen. Det kunde mycket väl vara en grotta. Och även om det innebar att vi måste ta oss genom det knähöga, blöta gräset och vada igenom bäcken i mitten av dalen, så kunde vi knappast bli blötare än vi var nu.

Och visst kändes det bra att ha ett skyddande tak över huvudet. När Hylas sen dessutom hade hämtat ved och Theseus hade trollat för att få fyr på de blöta grenarna, när vi hade hängt upp våra blöta trasor på träklykor kring elden och när vi hade brett ut våra sovskinn, för att värma oss själva, då var det rätt mysigt att höra regnets smattrande utanför.

Och när våra sinnen åter hade vidgats och öppnats så mycket att de blev tillgängliga för förnöjelse, tog Theseus självmant upp den avbrutna berättelsen från förmiddagen.

"Pasifae var ju nu tvungen att avslöja allt för sin make och även om denne inte precis var förtjust över det inträffade, så insåg han ju att han själv hade en nog så stor andel i det som hade hänt, genom att han inte hade offrat Poseidons tjur, som han hade lovat. De kallade monstret för Asterion, men folket, som trots alla försiktighetsåtgärder snart hade fått reda på vad som hade hänt i palatset, vägrade att kalla hybriden för ett vanligt namn, utan kallade den för Minotaurus istället. Och det blev det namnet som sedan spred sig över världen."

Jag tittade på Hylas, tvärs över elden, och återigen fångades jag av hans stora, mörka ögon, i vilka eldskenet kastade skuggor, så att de nästan tycktes ha ett eget liv, fast de var fastlåsta vid Theseus läppar.

"Och även om kung Minos förlät sin gemål", fortsatte min vän nu, "så var han dock ytterst förargad på Daidalos, för att denne hade hjälpt Pasifae istället för att avslöja den förskräckliga historien för honom, sin kung. Men ännu behärskade sig Minos och gav Daidalos i uppdrag att bygga en oforcerbar labyrint, i vilken man kunde gömma styggelsen.
Nu behövde Daidalos ju något år med bygget och under den tiden upptäckte man att Minotaurus inte bara var ett genetiskt monster, utan även ett socialt. Snart nog efter sin födelse vägrade han nämligen att bli diad, genom att bita av halva bröstet på en av sina ammor. När man sedan, vis av skadan, försökte att mata honom med hjälp av en flaska, bet han dem, som vågade pröva. En kvinna lär ha blivit av med två fingrar, som monstret förnöjsamt tuggade i sig."

Theseus reste sig, för att hämta mera ved från grottans bakre del, där vi hade lagt upp ett förråd, som skulle räcka hela natten. Han hade lagt in denna paus mycket strategiskt, för att ge oss tid att reflektera över detta ohyggliga avslöjande. Nu kom han tillbaka, lade på en armfull halvtorra grenar, så att det gnistrade och bolmade ur elden. Sen berättade han vidare.

"En dag hade Minotaurus på något sätt kommit undan sina bevakare. Man hittade honom senare i hönshuset, där han inte bara hade plockat i sig äggen, utan även merparten av hönorna. Och innan han hade fyllt ett år, stod både lamm och get på hans matsedel, båda delarna i okokt skick. Men han vägrade konsekvent att äta oxkött. Vid tvåårsåldern började han prata. Ingen hade lärt honom det, alla försökte ju undvika kontakten med honom så mycket som möjligt."

Jag tänkte på att jag hade hört att barn förväntas att utveckla sin språkkänsla när de är omkring två år gamla, oavsett om någon lärde dem eller inte. Theseus berättelse stämde ju mycket väl överens med detta.

"Han hade väl snappat upp ett och annat", förklarade Aigeussonen nu, "och han behövde inte kunna så många ord heller. Det räckte till för att kunna beställa sin mat, där han föredrog att få de mindre djuren, som gäss och höns, levererade levande. Om han inte fick som han ville, slutade det alltid med ett raseriutbrott, där Minotaurus utvecklade oanade krafter och under vilka han kunde slå ett helt rum i spillror. Och det dröjde nu inte länge, innan han stångade sig genom väggar, för att själv hämta det, som han hade aptit på."

"Varför kedjar man inte fast honom?" Hylas var så inne i berättelsen att han pratade i nutid.

"Det gick inte längre. Man hade gjort det en gång, och visst höll kedjan tillbaka honom, men bara tills han hade rivit hela förankringen ur väggen." Theseus slog ut med händerna. "Sedan dess fick ingen komma nära honom."

"Men varför dödar man honom inte?" Hylas envisades, fångad av ondskan i bestens beteende.

"Det försökte man också. Men pilar räckte inte till, för att hans skinn hade blivit så tjockt - även på den mänskliga halvan, att det stod emot alla försök. Och de få som hade försökt i närkamp, hade alla blivit dödade av odjuret." Theseus tystnade ett ögonblick, men la sedan till: "Och uppätna."

Jag ryste. Att någon äventyrare hade förlorat kampen mot ett odjur, det var inte det, som var så hemskt. Det skedde lite då och då, och det måste man ju vara medveten om, när man beger sig in i leken. Inte ens att somliga av dem också blev uppätna av vilda djur, inte heller det var skrämmande, utan inslaget av kannibalism hos detta monster, som ju till hälften var människa själv!

"Men hur fick man då in honom i labyrinten", frågade jag min vän.

"Han gick faktiskt själv med på det", svarade han. "Man märkte efter ett tag att det var lättast att handskas med honom, när man gjorde honom till viljes och skaffade fram den mat han ville ha. Man kunde ju faktiskt kommunicera med honom och i viss mån även resonera med honom. Han insåg nog själv att han inte passade in i denna värld, att det kanske var lika bra för honom att hålla sig undan, istället för att framkalla fientlighet, vart han än vände sig. När labyrinten äntligen var klar, efter nästan fyra år, gick han med på att flytta in dit. Och han lovade att inte heller försöka rasera dess väggar, så länge mänskligheten höll sig till sin del av överenskommelsen."

Jag visste, vilken del det var, och Hylas förmodligen också, för de tuffa villkoren var vida kända. Men antagligen kopplade Hylas inte snabbt nog, för han frågade:

"Och vad var det för överenskommelse?"

Theseus knep ihop munnen, full av bitterhet, när han svarade:

"Att Minos varje år skulle skicka in sju ynglingar och sju flickor som inte hade fyllt arton år ännu."

Vi satt tysta en stund, sen sa Theseus:

"Nej, nu är det dags att gå och lägga sig. Det har redan blivit alldeles mörkt ute. Vi kan väl turas om att hålla vakt, så att vi håller elden vid liv?"

Vi kom överens om att jag skulle ta första vakten och jag passade på att använda tiden till att skriva ner allt som hände idag. Mina två reskamrater sover sedan länge och därute har det slutat regna. Nu är det snart dags att väcka Hylas till andra vakten, så att jag kan sträcka ut kroppen ordentligt ett tag.

webmaster@werbeka.com