Nu sitter vi fortfarande, eller rättare sagt igen, i denna grotta. På eftermiddagen hade regnet äntligen lättat lite grann, när det ungefär kunde vara kvar en fjärdedel av dagsljuset. Vi beslutade att vi ville utnyttja tiden och gav oss iväg. Men vi kom inte långt. Efter ett tag kom vi till en stor flod. Det är omöjligt att korsa den utan flotte, speciellt nu, efter så mycket regnande. Stränderna var översvämmade redan idag, och om det har regnat lika mycket uppströms, så kommer det att bli ännu värre de närmaste dagarna.

Vi började att fälla träd, men vi hann inte med så mycket, innan det började bli mörkt. Och då kunde vi lika gärna gå tillbaka den lilla biten, när vi ändå visste om det här gömslet.

Den enda fördelen är att jag tror, att vi nu snart är vid kovadstället - om det nu är den floden, som jag gissar att det är - och att jag sedan snart har grekisk mark under fötterna och snart kommer att vara hemma. Det som är synd, det är att våra vägar sen måste skiljas åt, för jag har kommit att uppskatta Polyfemos som en bror. Och det, fast min vän kör hårt med mig, när det handlar om att berätta. Vi hade knappt hunnit slå oss till ro idag, när han sa:

"Nåväl, men ut med resten nu. Vem var de två, som kom till Kung Adrastos hov? Nu, när vi ändå är tvungna till en paus, kan du lika gärna fortsätta berätta. En av de båda var Polyneikes, inte sant?

"Ja, det är rätt", svarade jag. "Han med lejonskölden var Polyneikes, som hade kommit till Argos på sin flykt från Thebe.

"Och vem var det med vildsvinet på skölden?" Polyfemos lämnade mig inte i fred...

"Det var Tydeus." Med en suck beslutade jag mig för att berätta vidare. "Tydeus var en son av Kung Oineus från Kalydonien. Ur hans andra äktenskap, eftersom Oineus först var gift med Altheia, Meleagros mor, som hade tagit livet av sig, efter det att hon hade dömt sin egen son till döden. Hörde du historien om den kalydonska vildsvinsjakten, när Atalante berättade den?"

"Nej, men jag har hört talas om de tragiska händelserna tidigare. En konstig familj..." Polyfemos lät orden tona bort. Sen frågade han:

"Vet du förresten, att Altheia hade en dotter av Dionysos?"

"Nej, ingen aning. Hur gick det till? Berätta du lite som omväxling."

"Dionysos kom till hovet i Kalydonien, blev väl mottagen, fick massor med mat och dryck och ville revanschera sig sedan. Han lät Oineus smaka en ny dryck, som han just hade uppfunnit. Denna föll Oineus so bra i smaken, att han knappt kunde sluta dricka. Han blev på allt bättre humör och drack mer och mer. När Dionysos till slut tyckte att det fick räcka nu, tiggde Oineus om ytterligare en kanna. Dionysos tvekade fortfarande, då erbjöd Oineus honom en natt med Altheia. Nu gav guden efter och hämtade en kanna till. Nästa morgon talade han om för kungen, att han skulle uppkalla drycken efter honom, för hans storsinthets skull."

"Ja, logiskt", utropade jag, när det gick upp ett ljus för mig. "Oinos - vinet! Naturligtvis är det uppkallat efter Oineus. Nu är jag inte längre förvånad över att kungen blev på så gott humör!

"Just det." Polyfemos flinade brett. "Men denna kärleksnatt blev inte utan följder. Altheia födde en flicka, som de kallade för Deianeira. Men nog om det, nu är det din tur igen. Vem gifte sig Oineus med sedan, vem var Tydeus mor?"

"Hon hette Periboia", övertog jag berättandet igen. "Men det blev inget lyckligt äktenskap och Oineus gillade inte Tydeus speciellt mycket heller. Han slog sin son ofta. Och en vacker dag slog pojken tillbaka och det blev slagsmål mellan far och son. Därefter bannlystes Tydeus från hovet. Det är i alla fall historien, som Tydeus berättade i Argos - jag känner inte till den andra sidans version. Men för den skull bad han Kung Adrastos att hjälpa honom mot sin far. Polyneikes i sin tur berättade om orättvisorna, som han hade mötts av i Thebe och bad likaså om Adrastos hjälp. Sen sa han till Tydeus:

'Om du hjälper mig, så hjälper jag dig.'

Tydeus gick med på bytet och Adrastos, som ju såg de båda som sina svärsöner redan, lovade dem att också hjälpa till.

'Men vi får inte ha för bråttom', sa Adrastos. 'Om vi vill vinna, måste vi samla ihop en stark här. Dessutom behöver vi härförare. Jag tycker att vi ska börja i Thebe. Denna stad har sju portar. Vi behöver alltså en anförare för varje port. Vi är tre, de behövs sålunda fyra till. Dem måste vi hitta först.'

De båda unga männen samtyckte till planen och lyckönskade sig själva och varandra till att ha fått en så kunnig bundsförvant.

Kungen började med att försöka få med sin vän Amfiaraos till fälttåget. Det var inte lätt, för Amfiaraos var mycket obeslutsam. Han gick först med på det, sen sa han ifrån och sen blev han med i alla fall.
Under tiden såg Adrastos till att hans båda döttrar, Argeia och Deipyle, fick så många tillfällen som möjligt att träffas med Polyneikes och Tydeus. Och det dröjde inte alls länge, innan de första eldiga blickarna kastades och de fyra självmant sökte tillfällen till att träffa varandra.
Den femte hjälten, som anslöt sig till det kommande fälttåget, var Partenopaios. Man vet inte mycket om honom. Han ska härstamma från Arkadien, men säkert kan man inte veta det heller. Han var en sluten och ovänlig typ, som kom vandrande mot Argos en dag. Men han ägde ändå en utpräglad personlighet och verkade vara argsint och framför allt mycket stark, så att man frågade honom, om han ville delta. Han svarade helt enkelt:

'Ja.' Varken mer eller mindre.

Näste ledare kom självmant. Han hette Kapaneus och var stor i mun. Han hade hört talas om att man rustade för ett fälttåg. Han kom och påstod:

'Den staden, som jag inte kan ta i storm, finns inte. Inte ens Zeus skulle kunna hindra mig.'

Under tiden rustades det för bröllop. Argeia hade börjat gilla Polyneikes och hennes yngre syster var förälskad i Tydeus. Det blev en stor fest, ett dubbelbröllop, som hela Argos hade del i.
Men det fattades fortfarande en sjunde man. Tiden gick och Polyneikes blev allt mera rastlös. Till slut bestämde man sig för att fråga Hippodemon. Han var ett syskonbarn till Adrastos och han var nog lite för ung och för obeslutsam, för att verkligen tillhöra de mest lämpliga. Men eftersom Polyneikes tryckte på allt hårdare, frågade man alltså denne Hippodemon. Han kände sig hedrad och gick genast med på det."

"Och sen började det", förmodade Polyfemos.

"Nej, inte ännu. Det inträffade ännu en större incident innan. Men du får tåla dig lite, jag behöver ta en paus."

Jag reste på mig, gick runt elden och ställde mig framför ingången till grottan, för att sträcka på mig. Himlen hade klarnat och jag njöt ett tag av stjärnhimlens stora skådespel. Jag tänkte på att många av våra hjältar fanns där uppe, där de hade funnit sin plats som stjärnor. Hedrade av gudarna hade de på så sätt förärats odödlighet... När jag hade tagit igen mig tillräckligt, gick jag tillbaka till Polyfemos och började att berätta igen.

"Man höll redan på att förbereda uppbrottet, när Amfiaraos hade bytt åsikt igen. Siaren kom till kungen och påstod sig ha sett, att kriget skulle förloras, ja, värre än så, det var bara Adrastos som skulle komma tillbaka levande. Dagen därpå var Amfiaraos försvunnen. Polyneikes tuggade fradga av vrede. Nu ville han verkligen inte ha några fler dröjsmål. Av sin fru hade han hört talas om överenskommelsen mellan Adrastos och Amfiaraos, som gav Erifyle rätten att fälla det avgörande beslutet, om de båda vännerna inte skulle vara sams.
Han gick till Erifyle och försökte påverka henne. Han frågade ut henne, för att försöka lista ut, var Amfiaraos kunde hålla sig undan. Han försökte att övertala henne, att hon skulle besluta att kriget mot Thebe skulle gå av stapeln med Amfiaraos som deltagare - men förgäves.

'Vad angår mig kriget? Krig är en sak för karlar', sa hon.

Men Polyneikes gav inte upp. Vid bröllopet hade han gett sin hustru Harmonias slöja och halsband. Harmonia, Ares och Afrodites dotter, hade det i sin tur fått vid sitt bröllop med Kadmos."

"Av vem", frågade Polyfemos och avbröt.

"Av Hefaistos. Halsbandet skulle medföra olycka för den, som bar det. Det var hans hämnd för att Afrodite hade bedragit honom med Ares."

"Och hur fick Polyneikes tag i det?"

"Han tog med det från Thebe, när han flydde. Det hade ju tillhört hans mor - och hon hade ju sannerligen råkat ut för en hel rad olyckor."

"Men om det skulle ge olycka, varför gav Polyneikes det då till sin hustru? Det är inte logiskt." Polyfemos tittade på mig tvivlande.

"Ja, så noga vet jag det inte heller", svarade jag honom. "Antagligen var det ingen som visste om, att det hade uttalats en förbannelse över det. Jag vet det också bara för att Hebe berättade det för mig, när jag var uppe i Olympen." Jag behövde några ögonblick för att återfinna den röda tråden, sen talade jag vidare:

"Detta halsband krävde Polyneikes tillbaka nu och tog med det till Erifyle. Jag har aldrig sett pjäsen, jag vet alltså inte, hur det såg ut. Men eftersom det var Hefaistos, som har gjort det, antar jag att det måste ha varit ett utomordentligt vackert smycke. Polyneikes visade alltså halsbandet för Erifyle och lovade att hon skulle få det, om hon lyckades övertala sin make till att delta i kriget. Och nu kunde den fåfänga kvinnan inte motstå längre. Hon uppsökte Amfiaraos i hans gömställe och bestämde att kriget skulle bli av, med honom som deltagare. Bunden genom en ed till kvinnans beslut, hade Amfiaraos inget annat val. Och redan dagen därpå började den stora hären att röra sig i riktning mot Thebe."

webmaster@werbeka.com