När jag hade kommit närmare, såg jag att det bara var en liten by och av hyddorna att döma ägde man inga förmögenheter. Det var kanske åtta, nio stugor, som låg utspridda längs med vägen, men jag stannade vid brunnen, som låg vid byns ena ände, det hållet som jag kom ifrån. Jag drog upp en kruka med färskt vatten och drack några rejäla klunkar. Resten tömde jag helt enkelt rakt över huvudet på mig, det kändes svalkande och skönt efter en lång dags vandring. Sen la jag omsorgsfullt tillbaka locket över öppningen och gick några steg åt sidan, för att hitta skuggan av två cypresser, som pekade rakt upp mot himlen.

Jag hade naturligtvis kunnat gå in i byn och fråga mig fram, men jag hade ju inte bråttom och förr eller senare skulle det komma någon, som hämtade vatten för kvällsbestyren. Då gavs det en ypperlig möjlighet att påbörja ett samtal, medan de fyllde på sina kärl.

Jag hade bra utsikt mot byn, där jag låg i gräset med huvudet vilande på min kappsäck. Snart nog dök det också upp en kvinna. Hon kom ut från det andra huset i ordningen och kom närmare med makliga steg. Hon tittade nyfiket på mig, när hon väl hade fått syn på mig, men hon verkade inte nämnvärt överraskad. Tydligen hände det då och då att en vandringsman hade sina vägar förbi denna by. När hon ställde ner sina två krukor och började lyfta brunnlocket, satte jag mig upp och hälsade på henne. Hon nickade till svar, men forstsatte med sina bestyr.

"Varmt idag", sa jag, för att inleda ett samtal. Hon nickade igen.

"Ni har i alla fall gott vatten", fortsatte jag. Nu log hon lite, medan hon nickade. Men visst började konversationen bli lite enahanda.

"Jag hade tänkt stanna här idag", försökte jag på nytt. "Och jag undrar om det kan finnas någon, som vill ge mig husrum över natten?" Jag tänkte att hon väl skulle vara tvungen att svara nu, när jag ställde en direkt fråga.

Hon nickade, hennes vita tänder blänkte i solen, när hon log stort. Hon höll upp fyra fingrar och pekade med den andra handen mot byn. Först var jag ganska perplex, men sen fattade jag två saker på en gång. För det första måste hon med sin gest mena det fjärde huset i byn och för det andra begrep jag att hon förmodligen var stum.

Jag nickade också och lyfte armarna till tecken att jag hade förstått, men frågade i alla fall:

"Du kan inte prata, eller hur?"

Hon nickade igen, sen pekade hon mot munnen och skakade på huvudet. Ja, då var saken klar.

När hon hade fyllt sina kärl slog jag följe med henne och bar den ena krukan. Även om hon inte kunde uttala orden, klarade vi av en konversation, nu när jag var medveten om hennes handikapp. Men med hjälp av genomtänkta gester och ett rikt minspel kunde hon inte bara förklara saker, utan även ställa frågor. Hon pekade på mig och ryckte på axlarna.

"Jag heter Herakles", sa jag. Hon nickade och började trampa på stället. Samtidigt ryckte hon på axlarna igen. Så jag förklarade för henne, att jag hade en lång väg kvar att gå.

När vi skiljdes med breda leenden höll hon upp två fingrar och pekade inåt byn. Jag nickade och gjorde likadant. Sen gav jag mig iväg mot den nästnärmaste stugan. När jag knackade på där, öppnades dörren av en gammal man med skrynkligt ansikte, men med vänliga, klar skimrande ögon. Han sa att han hette Stavoros. På min fråga, om jag skulle kunna övernatta hos honom, hälsade han mig hjärtligt välkommen.

Han ställde vin och vatten på bordet och skar tjocka skivor bröd och fårost till kvällsmat åt oss. Vi pratade om ditt och datt - han berättade att han ägde några får, som sonen till en systerdotter skötte ute på betet, eftersom han själv numera var för gammal för sådana uppgifter.

Naturligtvis frågade jag under samtalets gång även om den unga kvinnan, som jag hade mött vid brunnen.

"Det är en sorglig historia", nickade han. "Med några års mellanrum händer det, att någon av byarna här i norr överfalls av barbarer. Det är ett vilt ryttarfolk, med långt hår och skägg, som lever där Boreas har sin boning. Skyter kallas de. Många av dem kommer bara för att idka handel, men - som överallt - finns det väl även hos barbarerna dåligt folk. Och om en sådan hord kommer inridande på sina hästar, då har vi knappast en chans att försvara oss. De är mycket snabbare och dessutom är de brutala."

Med sorg i blicken skakade Stavoros på huvudet, medan han fyllde på vin åt mig, som han sedan blandade ut med vatten.

"Eleithia kunde väl ha varit fyra eller fem år den gången, när vår by upplevde ett sådant överfall. De flesta av oss har slutat med att försvara sig, eftersom det är till mer skada än nytta. Så vi låter dem ta vad de vill ha och hoppas att de åtminstone inte bränner ner våra hus.
Men Eleithias far sköt ner en av angriparna. Naturligtvis fick de tag i honom och slog ihjäl honom med sina piskor. När den lilla flickan såg detta, började hon naturligtvis att skrika. Då skar de helt enkelt av hennes tunga ..."

Den gamle tystnade, men händelsen hängde kvar i tystnaden, även så många år senare. Men vad skulle man väl kunna säga om så stor grymhet?

Efter ett tag frågade Stavoros, om jag inte kunde berätta något roligare. Du vet säkert hur det är, om du plötsligt blir ombedd att berätta en historia. I hastigheten kommer man inte på någonting alls. Det hände mig nu. Men ute började det bli mörkt och när jag såg de första stjärnorna lysa, fick jag en idé.

"Jag kan åtminstone berätta något, som får ett bra slut", sa jag till min gästgivare. "Känner du historien om Kallisto och Arkas?"

Gamlingen sade nej, så jag började berätta: "Nymfen Kallisto, vars namn ju betyder "den vackraste", gjorde verkligen skäl för detta namn. Hon hade kunnat få vilken karl som helst, om hon hade velat. Men hennes sinne stod hellre efter vildmarken och jakten. Därför avlade hon kyskhetslöftet, som Artemis krävde av henne, för att bli upptagen i kretsen av hennes ledsagerskor. Förmodligen hade allting gått väl, om inte min far, den gamle förföraren, hade fått se henne." Som så ofta fick jag en sned blick av min åhörare, när jag uttalade mig så respektlöst gentemot Zeus. Men jag känner farsan väl nog, för att veta att han skulle upfatta detta inte som någon respektlöshet, utan hellre som komplimang.

Titians verkstad, Diana och Kallisto, kring 1566, Kunsthistorisches Museum i Wien

"Såvitt jag vet", fortsatte jag, "har det hittills inte funnits någon kvinna, som skulle ha kunnat motstå honom. Men, men ... Gudafadern är ju även rätt så fertil och det dröjde inte länge, förrän Kallisto upptäckte att hon var gravid. Nu var goda råd dyra. Hon försökte att dölja sin hemlighet, bar endast vida kläder och stack iväg tidigt på morgnarna, för att inte visa sitt illamående."

Jag tog en klunk ur min bägare, som genast fylldes på igen.

"Det gick bra under lång tid", berättade jag vidare, "tills man en dag beslutade sig för att bada i en liten skogstjärn. Kallisto försökte först med undanflykter, för att inte behöva ta av sig kläderna, men hennes kamrater visste ju, hur gärna hon badade. Utan att vilja henne något ont, drog de av henne kläderna, men sen märkte de genast vad klockan var slagen. Deras förvånade utrop gjorde att även Artemis genast kom dit. Och den av många så uppskattade gudinnan kände inget förbarmande. Inga böner, inga förklaringar lät hon gälla. Artemis beslut stod fast - Kallisto stöttes ut ur gruppen."

"Det var tufft", kommenterade Stavoros. "Det kan väl inte vara så lätt att gå emot Zeus ..."

"Det tycker jag också", höll jag med. "Och jag gillar inte heller Artemis så mycket. Alltför ofta är hon alltför hårdhjärtad. Och kanske hade hon ett finger med i spelet även efteråt, det skulle inte förvåna mig. Det skulle nämligen bli ännu mycket värre.
Jag vet inte exakt under vilka omständigheter som Kallisto födde sin son, jag vet bara att hon strax därefter förvandlades till en björnhona av Hera. Den gamla häxan hade nämligen listat ut, att detta ånyo hade varit ett vänsterprassel av min far. Just det kan hon ha fått reda på av Artemis, menar jag."

Jag tystnade en stund, för att jag var tvungen att tänka efter, vad som hade hänt med Arkas, fast jag kunde inte minnas exakt. Därför förklarade jag för Stavoros:

"Jag kan inte säga med bestämdhet, hur Arkas växte upp. Jag har hört av somliga, att han skulle ha uppfostrats vid hovet hos kung Lykaon. Andra säger däremot att han skulle ha växt upp hos en herde. Nå, egentligen spelar det ingen roll, för under dessa år hände ingenting, som hör till denna historia, bortsett från att Arkas blev en hängiven jägare. Och en vacker dag följde han spåren av en björn."

"Herregud", utropade Stavoros, som tydligen genast fattade att det måste röra sig om Arkas mor. "Jag trodde att det skulle vara en historia som slutar bra?

"Nåja, vänta", lugnade jag honom och fortsatte: "Som du mycket riktigt antar, hade han stött på spåret av sin mor och följde det nu. Kallistos modersinstinkt gjorde att hon kände på sig, vem det var som förföljde henne och hon försökte att komma undan av alla krafter och med all list, som hon kunde uppbåda. Men Arkas var en skicklig jägare, som aldrig tappade hennes spår. Kallisto var nära slutet av sin kraft, när hon kom ihåg ett Zeustempel, som fanns i närheten. Så fort hon bara kunde flydde hon dit och försökte att gömma sig därinne. Hon tycktes vara säker där, eftersom man ju inte får jaga i templen. Men Arkas, som hade följt henne i flera dagar redan, ville inte låta bytet undkomma. Han klev in i templet, fastän han var medveten om skändningen, som han genomförde."

Åter tog jag en slurk av vinet, för att hålla Stavoros på sträckbänken en stund till, innan jag berättade upplösningen.

"Men nu ingrep min far. Förmodligen kände han sig ansvarig för de bådas öden och ville inte att Arkas skulle bli sin moders baneman. Alltså greppade han Kallisto vid svansen och kastade henne högt upp i himlen. Sen tog han tag i Arkas och kastade honom efter."

Jag pekade upp mot himlen, där alla stjärnorna hade kommit fram under tiden.

"Och där ser du stora björnen och en bit bredvid den lilla. På så sätt har Kallisto och Arkas förenats igen och har till och med blivit odödliga ...
Men historien har en otrevlig eftersmak, och det är ännu en gång den dumma kossan Heras fel. Hon tyckte nämligen att det var ett alldeles för lindrigt straff för äktenskapsbryterskan och därför hämnades hon en gång till. Hon visste ju också hur gärna Kallisto badade. Därför bad hon Poseidon att se till, att Kallisto aldrig fick doppa sig i havet. Och om du följer hennes väg på himlen idag, då ser du att hon verkligen bara kommer i närheten av havet, men att hon aldrig ens kan doppa en av sina tassar i det."

webmaster@werbeka.com