Jag promenerade långsamt genom den storartade trädgården, som hörde till det kungliga palatset och gladdes åt blommornas skönhet och åt en konstnärligt anlagd damm, i vilken ankor simmade och snattrade. Efter ett tag kom Theseus tillbaka, följde med mig på promenaden och berättade slutet på den långa historien om argonauternas resa.

"Nu kunde vi äntligen vända båten österut och kom närmare hemlandet med varje ögonblick. När vi åkte förbi ön Kerkyra stannade vi upp för att hämta dricksvatten. Faiakerna är ju ett vänligt folk och vi togs emot med välvilja. Något som ingen hade räknat med, var däremot att även ett antal sändebud från Kolchis väntade på oss, som hade skickats ut av kung Aietes med uppdraget att föra tillbaka Medea till sin far. Men detta var ju inte alls det som Jason och Medea ville. Efter en del häftiga diskussioner enades man om att be faiakernas kung, Alkinoos, som är ett barnbarn till Poseidon, att döma i ärendet.

Som alltid vid sådana uppdrag satt domaren i klistret. Hur hans dom än måtte lyda, skulle en part alltid vara missnöjd med den och domaren skulle därmed ovillkorligen skaffa sig fiender. Men om Alkinoos avböjde, skulle båda parterna vara missnöjda. Fast kungen löste detta problem förträffligt. Han åtog sig uppgiften som domare, hörde alla inblandades åsikter och drog sig tillbaka. Vid kvällsmålet förkunnade han:

'Jag har kommit fram till mitt beslut och jag ska skriva ner det nu.' Sen förseglade han dokumentet och tillade: 'Men eftersom det handlar om ett ytterst svårt avgörande, vill jag förbehålla mig tre dagars betänketid, ifall jag skulle vilja ändra mitt domslut.'

Ledaren för sändebuden från Kolchis fick i uppdrag att förvara skrivelsen och hotades med dödsstraff, om sigillet skulle vara skadad, när de tre dagarna hade gått.

Arete, drottningen, var inte lika opartisk. Hon stod helt klart på Jasons och Medeas sida. Samma kväll kom hon för att besöka dem och frågade, om de inte ville gifta sig. Naturligtvis var Medea genast eld och lågor för förslaget, även om Jason tyckte att det nog skulle hinnas med, när man väl hade kommit tillbaka hem. Till slut gav han dock efter för de båda kvinnornas övertygelseförmåga och det bestämdes att bröllopet skulle hållas om två dagar. Nästa dag hade vi alla fullt upp med att träffa förberedelserna för högtiden och dagen därpå vigdes de båda. Det viskas om att de låg på det gyllene skinnet under bröllopsnatten - men det kan jag naturligtvis inte intyga."

Theseus flinade brett emot mig och tog ett moget äpple från ett av träden, som han räckte till mig. Han tog sedan ett äpple själv, bet njutningsfullt i det och fortsatte:

"På tredje dagen förkunnades Alkinoos dom. Han bad att få tillbaka sin skrivelse, kontrollerade sigillet, bröt upp det och läste högt:

'Jag, Alkinoos, faiakernas konung, förkunnar följande domslut: Medea ska föras tillbaka till sin far, om hon ännu inte har förenats med Jason. I annat fall ska hon följa argonauternas ledare, varthän han må gå.'"

Jag kunde inte låta bli att småskratta. Det var första gången sedan min gruvsamma gärning, att jag kände en liten förnimmelse av glädje. Men Alkinoos smarta drag var ju också utan like. Även Theseus skrattade och tittade återigen förnöjt mot mig. Han sa:

"Kolcherna kunde inte ha någon invändning, de hade ju haft hand om skrivelsen under hela tiden. Det hade alltså skrivits före bröllopet. Naturligtvis var de förnärmade, men de kunde inte förebrå Alkinoos något. Fast dagen därpå bad de kungen om att få stanna på Kerkyra, för att slippa behöva rapportera till Aietes. Vi stannade också några dagar till på ön, innan vi seglade iväg för att ge oss i kast med sista delen av vår resa.

Vi hade ju räknat med en lugn hemresa, men strax innan vi nådde Kreta drevs vi av mot söder av den hårda blåsten. Andra försöket gick sedan bättre. Men på Kreta fanns det ännu ett äventyr, som vi måste klara av ...

Jag närmade mig denna ö med mycket blandade känslor, när vi skulle tanka färskt vatten en sista gång. Jag hade minnena från kampen mot Minotaurus ännu klart framför ögonen och jag var säker på att kung Midas inte var förtjust i mig, eftersom hans dotter Ariadne hade flytt tillsammans med mig. På min begäran gick vi därför inte heller för anker i hamnen, utan i en liten bukt på södra sidan av ön. Men det dröjde inte alls länge, innan Talos hade letat reda på oss. Jag antar att Midas släppte fri honom efter min flykt."

Jag hade aldrig hört talas om det namnet och såg därför på Theseus med höjda ögonbryn.

"Talos", frågade jag.

"Oh, vet du inte, vem han är? Han var ju en av de tre presenterna, som Zeus gav till Europa, när han hade rövat bort och fört henne till Kreta i form av en tjur. Då fick hon en mycket argsint och bitsk hund, som numera dock har dött för länge sedan. Sen fick hon ett spjut, som aldrig missade målet och slutligen fick hon Talos, människan av metall. De båda senare presenterna hade Minos ärvt efter sin mor. Jag hörde talas om dem, när jag befann mig på Kreta senast. Fast jag har aldrig fått se dem. Man berättade för mig att Minos höll dem väl inlåsta. Men nu fick jag tillfälle att betrakta bronsmonstret på mycket nära håll.

Det är svårt att beskriva Talos. Han hade utan tvekan ett mänskligt utseende, alltså huvud, armar, ben och vad som ytterligare hör till. Den bronsaktiga hudfärgen var i och för sig inte heller ovanlig - många av mina slavar är lika brunbrända. Bara färgens jämnhet var annorlunda än hos människan, den var onormal, skrämmande. Men framför allt var det hans lysande gröna ögon, som var skräckinjagande.

Vi höll just på att lasta de stora urnorna av båten, i vilka vi skulle hämta vattnet, när Talos dök upp ur buskarna vid strandkanten. Han höll en stor klubba i handen, som han viftade med hotfullt, när han kom närmare. Först var vi alla så förvånade att ingen ens kom på tanken att försvara sig, men snart märkte vi att bronsmannen inte hade några välvilliga tankar. Då rasslade ett hagel av spjut och pilar mot honom, såväl från dem som redan hade gått iland och från dem som var kvar på båten. Men projektilerna bara studsade av honom och han kom allt närmare. Hans rörelser var också nästan mänskliga, men ändå inte helt. Så här:"

Theseus visade mig med korta, ryckiga rörelser i sättet att gå, vad han menade. Därtill sa han:

"Det är säkert mer utpräglat hos mig. Nog verkade Talos bra mycket smidigare, bara inte naturlig. När den andra vågen projektiler hade träffat honom utan någon effekt, ropade Jason, som redan befann sig på stranden:

'Kom igen, grabbar, forma en cirkel kring honom. Men håll ordentligt avstånd, så att han inte kan nå er med klubban!'

Under tiden hade flera av oss hoppat ner på stranden och nu var det omkring trettio man, som omringade bronsmänniskan på omkring fem armlängders avstånd. Han verkade bli lite förvirrad av detta drag och stannade för att tvekande se sig omkring. Vi försökte att göra cirkeln lite mindre, men fick dra oss tillbaka igen, eftersom Talos plötsligt gjorde ett utfall. Sen fick Jason en ny idé. Han skickade Kalais och Zetes att hämta ett nät från båten, som de sedan kastade över bronsmannen. Men det hjälpte inte heller, för att de ganska tjocka repen blev sönderslitna rätt fort.

'Hämta ett nät till', ropade Jason då. 'Och när vi kastar det över honom, går vi samtidigt till anfall.'

Sagt och gjort. När nätet föll över Talos stormade vi fram mot honom. Vi lyckades att kasta ikull honom och hålla honom kvar på marken. Men det var inte lätt att slåss mot dessa till synes övermänskliga krafter. Vi var säkert tio eller tolv, som tryckte ner honom mot sanden - fler hade helt enkelt inte plats - men detta monster gick inte att hålla fast. Gång på gång fick Talos lös en arm eller ett ben och slog efter oss. Inte tycktes han tröttna heller.

'Vad gör vi nu', ropade Laertes andfått till Jason. Men vår ledare visste ingen bra lösning. Slutligen var det återigen Medea, som klarade situationen. Med en grov yxa högg hon av en sena ovanför Talos ankel. Mannen av brons blev genast alldeles slapp och rörde sig inte längre. Vi ville dock inte riskera några ovillkomna överraskningar, därför satt några av oss kvar på Talos, medan de andra fyllde på vattenförrådet. Först när vi var klara för att resa vidare, lämnade vi Talos obevakat och sprang mot Argo. Men Talos förblev liggande alldeles stilla. Jag tror att han var död.

Från Kreta gick det vidare mot Aten, utan att det hände något speciellt. Jag lämnade Argo och kom hem. Då fick jag genast höra om ditt hemska öde. Jag stack iväg på en gång och hann fram just i tid för att bevara dig från en jättestor dumhet ..."

Theseus klappade mig på axeln och sa:

"Men så sakteligen mår du allt bättre, tror jag. Vila ut ordentligt och du kommer att se att det blir bättre för varje dag som går. Men följ med nu, det är strax dags för kvällsmat."

Nu har jag tillbringat en hel del tid hos Theseus och jag har använt dagarna till att anteckna i dagboken vad som har hänt sedan jag kom till Tebe. Jag mår någorlunda bra och Theseus påstår att jag kommer att bli helt återställd. Men det tror jag inte på, eftersom varje människa skulle få men av en sådan gärning. Dessutom trycker skulden fortfarande ner mig, innerst inne, även om jag inser med mitt förstånd att jag har renats från den. Det är svårt att förklara - inte ens Theseus kan förstå det helt och hållet, även om han tror mig. Han har föreslagit att jag ska bege mig till Delphi, för att rådfråga oraklet om vad jag kan göra, för att hitta min själafrid igen. Det är ett bra förslag, tycker jag. Därför kommer jag att ta farväl av min vän i morgon. Jag kan aldrig i livet tacka honom för allt som han har gjort för mig ...

webmaster@werbeka.com