DET VAR VÄRT ETT LIV
Självbiografi av Bernhard Kauntz


Konvalescensen


Innan jag lämnade Uppsala hade man talat om för mig att jag fick räkna med att vara på lasarettet i Västerås i ungefär en vecka. Ambulanspersonalen hjälpte till att bära upp mina saker till avdelningen och jag installerades på mitt rum, som jag fick ha för mig själv. Det var rent psykiskt skönt att komma närmare hem.
Men det blev snart en smolk i glädjebägaren. När läkaren kom, studerade han underlagen, som jag hade med mig från Uppsala och sa:
"Jaha, det här ser bra ut. Då kan du åka hem i morgon."
Det var liksom den enda kommentaren. Han frågade inte hur jag mådde, tittade inte på hur såren såg ut, utan han baserade sitt utlåtande på det som stod i papperen. Efter omhändertagandet i Uppsala var det här i det närmaste en chock. Det var förstås blandade känslor jag hade. Visst, det skulle vara väldigt skönt att vara hemma, men jag var faktiskt inte så helt stadig på benen ännu.
Nästa morgon bad jag dem på avdelningen att ringa en taxi åt mig, samt att någon skulle hjälpa mig att bära ner min väska, eftersom jag inte skulle lyfta något tungt. Jag fick verkligen tjata innan man skickade med mig en undersköterska, som bar ner mina saker. Jag antar att det inte stod i hennes tjänstebeskrivning.
Det var ju för all del allt jag hade haft med mig till Uppsala och vägde bra mycket mera än de två och ett halvt kilo, som jag skulle få lyfta. På väg ner ville jag gå förbi apoteket, som här låg på vägen. Hemma skulle jag behöva gå till centrum. Men inte heller det gick utan knot.
Det är väl under den här tiden min uppfattning om sjukvården bildades. Jag är full av aktning inför jobbet, som en del personal utför. Och visst är de förfärligt underbetalda. Men det finns även de, fler ju längre "ner" i systemet man kommer, som tycker att deras gemensamma kafferast är viktigare än patienterna. Eller på senare år läkare, som framför allt bland vårdcentralerna utnyttjar stafettläkarsystemet för egen vinning och struntar i att patienterna aldrig får samma läkare tillbaka. Och med tanke på allt det har jag lite svårt för det evinnerliga skriket efter mera lön. Här om någonstans borde man kunna sätta lön efter prestation. Det finns ett utmärkt bedömningssystem - patienterna själva. Det gäller för övrigt även andra yrkesgrupper, lärare till exempel.
Men tillbaka till min hemkomst. Taxiföraren var inte lika ogin, utan han hjälpte mig upp för trapporna med min väska. Sen kunde jag pusta ut. Åtta dagar efter att de hade lyft upp hjärtat ur kroppen på mig för att kunna sy ordentligt, satt jag på en stol vid mitt eget köksbord.
Jag tänkte att jag skulle fira min hemkomst med en sardinmacka. Anita hade handlat hem mat åt mig, så att jag skulle klara mig några dagar. När jag skulle skära upp brödet stod jag inför ett stort problem. Lådorna i skåpet, där jag har brödkniven, är ganska tröga. Det är inget problem idag, men de rullar inte ut precis. Jag försökte, men jag kunde inte få upp den. Jag fick ställa mig med ryggen mot skåpet, stoppa ner fingrarna i handtaget och sen luta mig fram för att hjälpa till med min vikt. Sardinerna var i den nedersta lådan. Den öppnade jag med tårna. Jag förbannade doktorn ordentligt då.
I övrigt kändes det bra att vara hemma igen. Jag fick gå på en mängd uppföljningar, där man pratade om vikten av rätt mat, motion och annat. Jag fick också göra ett nytt ergometertest efter någon vecka, där man slog fast att min kondition låg på undre gränsen för vad som var normalt vid min ålder. Det tyckte man var bra, att det hade gått så snabbt.
Det där med motion var väl si så där. Det var snö och is och slask ute, därför kände jag inte väldigt mycket för att promenera. Efter en vecka fick jag i alla fall gå handla, då Anita hade blivit förkyld och med tanke på hur det kändes att hosta och nysa, ville jag inte bli smittad. Eftersom jag inte fick bära så mycket, fick jag gå flera gånger i veckan. Nu var jag ju för alla del tvungen att gå långsamt, men vilken lycka att kunna gå utan att få ont!
Fast under de dagar, då jag inte var tvungen att gå ut, gjorde jag inte det. Jag mätte upp att avståndet mellan ingångsdörren och fönstret i barnkammaren var cirka tio meter. Om jag gick den sträckan fram och tillbaka i en kvart hade jag klarat ungefär sexhundra meter. Det gjorde jag några gånger om dagen.
Men så småningom gick det bättre och bättre, bortsett från att jag fick en magkatarr. Det var väl stressen inför och efter operationen och min ekonomiska situation, som var orsaken till det. Men några extra piller avhjälpte det också. Värre var det, när jag skulle till efterkontroll och mötte samma läkare, som när jag kom från Uppsala. Han tittade på mina testvärden från cyklingen och tyckte:
"Jaha, da är du frisk nu och kan återgå till arbetet." Sen, när han tittade lite längre ner i journalen, la han till: "som du inte har." Återigen utan att ens fråga hur jag mådde. Mina protester hjälpte inte heller. Jag var sjukskriven en vecka framåt. Punkt. Jag hoppas att den idioten fick genomgå samma procedur och efteråt samma bemötande som jag.
Naturligtvis hörde det till saken att jag skulle tappa tvåtusen kronor i månaden, när sjukskrivningen tog slut. Därför gick jag till vårdcentralen. Min läkare hade slutat, men den nya sjukskrev mig i alla fall och förlängde det månadsvis. Det gick bra, ända tills Försäkringskassan gjorde uppror i slutet av juni. Då skulle de dra in min sjukpenning, bland annat för att jag sökte arbete under tiden ... Hade det varit bättre, om jag inte hade gjort det?
Men jag sökte inte jobb frenetiskt. Jag använde nu mycket av tiden att bekanta mig med min dator och med internet. Jag hade en ny idé. Jag skulle vända mig till företag som redan fanns online. De visste i alla fall vad det handlade om. Jag skulle lägga upp en sida med länkar till olika Västeråsföretag. Därför smällde jag upp en ny sida i Netshopen, som jag kallade "Västerås Online". Jag fick några stycken - bara det! Inte blev jag förmögen på kuppen, nittiofem kronor per styck blev ingen förmögenhet. Men det var ett tecken på att inte bara jag trodde på internet.
När snön smälte, vågade jag mig ut och cyklade i omnejden. Jag cyklade förbi en vägskylt, som visade mot Ingelsta. På den tiden kände jag en tjej som hette Ingela. Jag kunde inte låta bli ... Kvaliteten på bilderna är ganska undermålig, men det var en av de första digitalkamerorna, som jag ägde. Minneskortet i dem slets dessutom rätt snabbt.
På sätt och vis bidrog Ingela också till Netshopen, eller rättare sagt hennes mormorsbror eller något sånt, Fredrik Rehn. Han hade skrivit en berättelse, Familjen får främmande, där vartenda ord börjar med F. Du kan klicka på länken, om du inte tror att det är möjligt. Den är dessutom rolig! Jag fick historien av Ingela till att sätta i Netshopens bibliotek. Tack för det.
Att leka med datorns olika funktioner hörde naturligtvis också till, att sätta färgvariationer på bilder, och så vidare. Bilden på Renate valde jag inte för att det var en stor prestation att ändra färg, utan för att det är ett gulligt kort.
Jag var ju tvungen att lära mig. Det fanns ingen Photoshop på den tiden, så man fick pröva sig fram. Jag förändrade även Netshopens form, så att den mer eller mindre fick dagens utseende. Jag använde en del av tiden till att skapa alla knappar, som jag behövde.
Till sist sökte jag kontakter med andra, för att byta länkar på hemsidan. Det gjorde att jag fastnade för en presentidé som jag hittade i Maine i USA. Där fanns en kille, förmodligen i samma situation som jag, som försökte få några extrainkomster. Han tillverkade unika korgar, där han limmade ihop små träbitar till en hel korg. De skulle passa mycket bra som fruktkorg till exempel.
Det var någonting, som inte alla hade. Jag köpte några sådana och gav bort vid födelsedagar och som julklapp. Fast vi upptäckte snart att det var banker och posten som tjänade bäst på den internationella handeln. Jag betalade 618:33 i kronor, som motsvarade hans pris på 70:70 dollar. Nu drog min bank 75 kronor av beloppet enligt mitt kvitto. Jag vet inte varför han bara fick 55:70 tillgodoskrivet - det var för tillfället ingen devalvering, som han trodde. Jag tror istället, att man i Maine, USA inte var bättre på att räkna om kurser än man var här.
Vid den tiden var jag alltid tvungen att räkna ut kursen innan jag gick till banken eller posten för en internationell betalning. Hur som helst, av de 55:70 skulle hans bank ha sex dollar. Och av de 49:70 som var kvar hade posten tagit tjugofyra för frakten. Hela hans behållning av 70:70 dollar blev alltså bara 25:70 ...
När jag mådde bra igen och dessutom hade mycket tid över, började jag bygga ut Netshopen ännu mer. Jag cyklade mycket, först i och kring Västerås för att skriva om sevärdheterna som finns här. Anundshög och Djäkneberget tillkom bland annat under den våren. Som språkmänniska gillade jag förstås speciellt Sten Lidmans inskriptioner på stenarna på diverse olika språk. Där han står vid en av ingångarna har han sammanfattat livets väsentligheter på italienska: "Människa minns att en Gud ser dig, att tiden jagar dig och att evigheten väntar på dig."
Jag kom ihåg att en av doktorerna i Uppsala hade sagt att jag skulle känna mig tio år yngre efter operationen och nu upplevde jag det i verkligheten. Vilken underbar känsla det var att kunna röra sig fritt, att till och med kunna ta i lite, utan att kroppen sa ifrån. Jag njöt i fulla drag av mitt "nya liv".
Det enda som störde var den finansiella oron. Att vara utan jobb, det var inte det värsta. Det kunde jag klara mig alldeles utmärkt utan. Men det märktes ju på intäktsidan att det inte skulle hålla i längden. Fast - vad skulle jag göra, om ingen ville ge mig nåt jobb?


Tillbaka till Innehållsförteckningen


Tillbaka till , till eller till av


23.11.2020 by webmaster@werbeka.com