DET VAR VÄRT ETT LIV
Självbiografi av Bernhard Kauntz

På väg tillbaka från dartveckan i Calella landade vi på Bromma och tog tåget från Sundbyberg till Västerås. Det var smockfullt, så vi fick stå. Det känns tungt, när man har gått upp halv fem på morgonen och rest hela dagen, men det är inget att göra åt. Om det inte ... hade funnits idioter på SJ. De första två vagnarna var nämligen tomma och avstängda. Eftersom det inte kom någon konduktör under hela resan, var jag ju tvungen att prata med henne, när vi hade klivit av i Västerås. Då fick jag en förklaring, som får mig fortfarande att skaka på huvudet. Hon var den enda konduktören på tåget och hon fick inte ha fler vagnar att ha uppsikt över. Därför måste de första två vara låsta, så att ingen kunde kliva på. Jag förstår kanske tanken bakom, att man inte vill ge för mycket tillsyn till en och samma konduktör. Men det är ju inte logiskt! Det är ju lika mycket folk som åker - och det är väl de resande som innebär jobb för en konduktör - inte antalet vagnar! Tvärtom innebär ett fullsmockat tåg att konduktören inte kan ta sig fram lika enkelt - och därför inte hinner kolla alla biljetterna ens. Det är kanske inte en jättestor sak, vi överlevde, även om vi var trötta och fick stå. Men det är DUMHETEN som jag reagerar mot.

Jag bytte dartklubb. Jag gick med i den andra klubben, som finns här i stan, Bjurhovda Bulls. Jag välkomnades med öppna armar och jag trivdes bra från första dagen. På bilden till höger finns "Svan", Mikael Svan, som skötte det mesta inom klubben. Officiellt var han bara kassör, men han fixade rubbet. Och han gjorde det med bravur. Den allmänna miljön i klubben var "rå, men hjärtlig", som det heter. Framför allt var det avslappnat. Spelnivån var kanske inte lika hög som i City, men jag såg även det som en fördel. Eftersom många var jämnstarka, var det många hårda matcher och ganska få, där man visste att man knappt hade någon chans. Och visst, där gjorde jag mina bästa individuella resultat inom Sverige. Det var bara utomlands, som jag hade några prestationer, som smällde högre. Maria "Mia" Larsson och Peter "Dalle" Dahlberg (bilderna nedan) är två andra framträdande profiler från Bjurhovda Bulls, som är omöjliga att glömma. Med Dalle har jag haft många jämna fighter. I och med klubbytet blev jag uppmärksam på ett annat problem. Någon nämnde att betablockerare fanns med som dopingämne.

Vid ett av mina många besök hos vårdcentralen denna höst, fick jag ett nytt läkemedel av en doktor, som jag då såg för första gången. Det hetta Xarelto och skulle verka blodförtunnande. Men eftersom det kunde ha njurskador som biverkningar, var man tvungen att löpande genomföra prover för att följa upp status. Jag var inte glad över det, men jag är ju ingen läkare, så jag tog pillren. I alla fall nu. Och efter allt detta elände var det nu hög tid att få lite trevligare ombyte. En resa till Wien stod på programmet härnäst.

Och jag fick sällskap den här gången. Patrik och jag hade pratat ett bra tag om att han skulle vilja följa med när jag åkte. Jag har alltid tyckt att det var roligt att visa upp min stad, så att jag bara blev glad över att få sällskap. Det skulle också vara roligt att inte komma alldeles ensam till dartlokalerna, även om man alltid snart får nya bekanta. Patrik trivdes nog i Wien, tror jag. Han pratade i flera veckor om hur trevligt det hade varit. Och allra mest gillade han nog kollektivtrafiken. Det välutbyggda nätet, som gör att man kan ta sig vartsomhelst inom stan och de täta turerna, liksom det smidiga sättet att hantera biljetterna - allt detta gör Wien faktiskt till en föregångsstad. Priset ska man heller inte glömma. I en stad som är femton gånger större än Västerås kostar en biljett mindre än hos Västmanlands lokaltrafik. Fast det krävs naturligtvis också en politisk vilja för att kunna genomföra det, det får man inte sticka under stolen med. När vi redan andra dagen gick till "The Gentle", dartcaféet, upplevde jag två överraskningar. Mensur Suljovic, då Österrikes bästa dartspelare, hade sålt stället till Rodriguez-brödrarna, även de framstående dartspelare. Den andra överraskningen var att Rowby Rodriguez omedelbart kände igen mig, fast det var över ett år sedan, som jag hade varit där senast - och då bara korta stunder.

Idag är Mensur - på bilden nedan till vänster - fortfarande rankad högst på PDC-listan, men jag tror att Rowby - nedan till höger - numera är Österrikes bästa spelare. Det ska inte dröja så himla länge, innan han är förbi. Även han och hans två bröder, Roxy och Rusty ligger på PDC_listan. Rusty var fortfarande mycket ung, bara endast omkring fjorton år, men året efter skulle han bli juniorvärldsmästare. Och som sagt, numera finns han också på PDC-listan, där endast världens allra bästa dartspelare återfinns. Och visst är det en ganska häftig känsla, när man ser dem spela stora tävlingar på TV, när man samtidigt vet att man har mött och även spelat mot dem.

Men det var inte bara dart det handlade om. Jag tycker ju om att guida och det är klart att man som turist ha en fördel av att följa med någon, som känner de bästa ställen - inte bara sådana, som turister i vanliga fall lotsas till. Så var kvällen hos "Heuriger", Wiens vinstugor, en fullträff med god mat och dryck. Julmarknaden utanför rådhuset hade redan öppnat och en kopp äkta Glühwein satt heller inte i fel strupe. Jag hade förvarnat Patrik om att jag ville ha en dag för mig själv, då jag skulle besöka Margit, min fars änka. Jag tipsade honom om våra stora museer och han valde att gå på Naturhistoriska museet, där han enligt egen utsaga tillbringade en förnöjsam dag på egen hand.

Själv passade jag på att hälsa på Margit, som sagt. Hon kände ju till mitt intresse för konst och kultur och hon hade hittat något mycket speciellt att göra. I Votivkyrkan, som höll på att restaureras, hade man passat på att under tiden visa en utställning. Men vilken utställning sen! Man hade kopierat målningarna från Sixtinska Kapellet i Vatikanen och visade dem här. Det var en självklarhet att vi måste se den. Det finns en utförligare artikel om Sixtinska Kapellet på mina sidor.

Och även om jag inte kunde se dem direkt på platsen, som Goethe hade gjort, så förstår jag vad han menade. Det var stort. Nej, det är för fattigt att säga så. Det är mycket svårt att hitta något relevant uttryck för känslan av ödmjukhet, förvåning och hänförelse, som jag kände, när jag stod framför bilderna i större än naturlig storlek. Inte bara själva målningen var fascinerande, utan även innehållet. Hur ofta hade man inte på någon affisch sett Guds finger sträcka sig mot Adam?

För att ge en uppfattning om verkens storlek finns här nedan en bild med vanliga besökare av utställningen. Till höger finns det en målning som föreställer den delphiska sibyllan, alltså kvinnan, som förkunnade utslagen, som Oraklet i Delphi kom fram till. Det är intressant att det i Vatikanen finns sådana "hedniska" bilder.

Hon spådde visserligen en frälsare, som skulle förses med törnekrona, men i övrigt handlade hennes profetior mest om värdsliga ting. Här till höger finns ännu en Sibylla, den här gången från Eritrea. Men hennes förutsägelser handlade mycket om Jesus och hans liv.

Därmed var det dock slut på resan till Wien för den här gången. Det hade återigen varit mycket givande, så att dessa minnen skulle hjälpa till att lättare komma över vinterns mörker hemma i Västerås. Dit skulle vi ta oss via ett byte i Amsterdam, men där hade vi ju någon timme på oss för att halsa en eller två öl under väntetiden.

Tillbaka till Innehållsförteckningen

Tillbaka till , till eller till av