Personalia:
Fakta: Såväl det grekiska namnet, som den romerska motsvarigheten, Jupiter (= Dios-pater), kan kanske härledas till det vediska namnet Dyaus, respektive Dyauspitar, som var en tidig skapelsegud. Gudafadern Zeus härskade över himlen och jorden, han var åskans gud och han upprätthöll ordningen bland gudar och människor i världen med sin mäktiga åskvigg. Därvid var han ibland en rättvis domare, men ofta också en egenvillig tyrann. Han var snar till vrede, men hade även i övrigt en hel del mänskliga drag, då inte minst hans hänförelse över de kvinnliga behagen. Centrum för hans dyrkan låg i Olympia. Myten: Som barn gömdes Zeus undan för sin far, som hade den otäcka ovanan att äta upp sina barn. Zeus växte upp i en grotta på ön Kreta, där nymfen Amaltheia tog hand om honom. Sedan Zeus i vuxen ålder hade störtat sin far från tronen, kastade han tärning om världsherraväldet med sina bröder Poseidon, som fick vattnet att härska över, och Hades, som fick underjorden som domän. Det tycks ha varit "inne" att äta upp folk på den tiden. Zeus själv åt upp sin första maka, Metis, när hon var havande, av rädsla att hon skulle föda en son, som var starkare än han själv. Resultatet blev att Pallas Athena föddes ur Zeus huvud. 
Zeus är ökänd som förförare och han skydde inga medel att nå sitt mål. Många gånger förvandlade han sin gestalt, för att på så sätt lyckas med sitt uppsåt. Europa bevekade han i form av en tjur, medan Leda tycks ha varit mer tillgänglig för svanens långa hals. Antiope besökte Zeus som en satyr och Danae som guldregn, medan han, fult nog, låtsades vara Amphitryon, Alkmenes egen make, för att beveka henne. Å andra sidan föddes ju ingen mindre än Herakles ur denna förbindelse.
Här kommer två myter om Zeus erövringar: Europa respektive Io.
Scenario: Zeus, på väg mot jorden, för att besöka sin senaste flamma. "Det är på tiden att jag får lite luftombyte igen. Inget mot Olympen, men det blir lite enahanda, inte minst med Hera frustande i nacken hela tiden. Jag begriper mig inte på kärringen. Svartsjuk till excess, men ändå helt ointresserad om jag gör avanser någon gång. Och det ska man vara gift med i tid och evighet! Inte så konstigt att man letar sig utanför stugknuten. Det är ju tur att det finns ett och annat tjusigt människobarn också. Som lilla Semele.... Gud, vad jag älskar den där ungen. Det är ju minst en vecka sen vi sågs nu. Bra att jag kunde sticka utan att Hera såg mig, annars hade det blivit en massa tjafs igen. Så, här är vi ju redan. Jag måste bara göra mig till människa, så att hon känner igen mig och inte far illa. - Hej, Semlan, hur är det idag då?" "Heej, vad roligt att se dig igen! Jodå, nog mår jag väl - ibland lite illa, för att det är ju inte så enkelt att bära på ett gudabarn. Förresten, på tal om gudar. Jag pratade med en gammal gumma häromdagen, som tyckte det var konstigt att jag aldrig hade sett dig på riktigt. Kan du inte vara dig själv någon gång, när du kommer?" "Nej, flicka lilla, det går inte."
Kommentar: Somliga påstår att Amaltheia, som tog hand om den lille Zeus, var en get. Till detta anknyter cornucopiae, getens horn, vars ägare kunde äta och dricka så mycket han hade lust till, eftersom de alltid fylldes på nytt. Leda, som var hustru till den spartanske kungen Tyndareos, födde fyra barn. Förutom Dioskurerna Kastor och Polydeukes även den sköna Helena och Klytämnestra. Två av barnen, Polydeukes och Helena, ska ha blivit födda ur ett ägg, eftersom Zeus ju förförde Leda som svan. De två andra barnen, Kastor och Klytämnestra, sägs därför vara Tyndareos avkomma. © Bernhard Kauntz, Västerås 1998 Tillbaka till  eller till  |
Io var dotter till kung Inachos av Argos. Zeus ville ha henne, fast hon inte var alltför intresserad. Då lät han henne omfamnas av tjock dimma och utnyttjade situationen. För att undgå Heras svartsjuka förvandlade han Io till en vacker vit ko. Men Hera, som hade spionerat, som vanligt, låtsades beundra det vackra djuret och bad att få kon som present. Zeus kunde inte gärna neka henne detta, utan att avslöja sig själv. Nu satte Hera den med hundra ögon utrustade Argos som kons väktare, så att ingen skulle kunna närma sig henne. Så småningom sände dock Zeus ut Hermes, som lyckades överlista och döda Argos. Den senares hundra ögon satte Hera på svansen av sina påfåglar. Hon fortsatte också att plåga Io, nu med en elak broms, som irriterade och stack den stackars kon och drev den nästintill vansinne. I sina försök att fly undan fick Io vandra genom många länder. Via Bosporerna (= vadställe för kor) kom hon från Europa till Asien. Men hon plågades vidare ända ner till Nilens stränder i Egypten, där hon - helt utmattad - föll ihop.