FÖR 100 GENERATIONER SEDAN

År 580 f. Kr.

Artemistemplet på Korfu färdigställdes. Artemis var jaktens och kyskhetens gudinna, som strövade omkring i skogarna under månens sken med sin båge, sina hundar och sin hind. I sitt följe hade hon en skara nymfer, som alla var lika skygga och undflyende som hon själv. Trots allt hade Artemis varit med om några kärlekshistorier, bl.a. fick hon inte mindre än femtio döttrar tillsammans med Endymion. Fast detta kanske beror främst på att hon med tiden tog över som mångudinna efter Selene och därmed även hennes älskare. För övrigt var Artemis inte heller den oskuldsängel som hon oftast framställs som.
Grekisk religion och mytologi hade en mångfald av olika gudar, mer eller mindre mänskliga i sitt beteende. Till skillnad från hinduismen, där samhället var totalt underkastat religionen, var det i Grekland tvärtom. Religionen var underställd staten. Den grekiska religionen var mycket livsbejakande och saknade till en början all asketism och mysticism. Dessa inflytanden kom till senare.
Gudarna delades upp i två kategorier, de olympiska, som innehade högre anseende, samt övriga. De olympiska gudarna ansågs hålla till i himlen eller på Olympusberget i Thessalien. Trots att samtliga gudar var odödliga ansågs de ha blivit födda.
(På tal om deras odödlighet kommer jag ihåg en av Margit Sandemos böcker i "Sagan om isfolket", där hon låter en av sina gudar hävda, att man är odödlig så länge man finns i någons minne, så länge man blir ihågkommen. På så sätt är de grekiska gudarna i sanning odödliga.)

Högst uppe på rangskalan i Olympen fanns Zeus, gudarnas och mänsklighetens andliga fader. Vid hans sida fanns Hera, himmelsdrottningen och väktare av äktenskapets helgedom (det är nästan paradoxt, med tanke på Zeus framfart bland den kvinnliga delen av både gudar och människor!) Bland de himmelska gudarna fanns också Hefaistos, eldens gud och metallarbetarnas beskyddare (idag är han ersatt av metallfackordföranden - fast det är långt ifrån lika glamoröst), Pallas Athena, vishetens gudinna, Apollon, som även hade hand om poesi och musik, Poseidon, havsguden med treudden, Artemis, Ares, krigsguden, och Afrodite, kärleksgudinnan, Hermes, som var gudarnas budbärare, samt Hades, underjordens härskare, och Hestia, härdens gudinna.
Kring dessa storheter hopades en hel hög av mindre, "jordiska" gudomligheter, såsom Helios - solguden, Selene - mångudinnan (innan Artemis tog över hennes uppgift), Iris - regnbågens gudinna (tänk på regnbågshinnan i ögat, så får du se hur nära den grekiska mytologin vi lever idag), Hebe och Ganymedes, ungdomens gudar, Eros, kärleksguden, samt Persefone, Hades gemål.

Persefone var också dotter till Demeter, jordbrukets beskyddarinna. Den senare och Dionysos, vinguden, var från början olympiska, men deras "ämnesområden" hörde så nära ihop med det jordiska, att de fick lov att "kliva ner" ett trappsteg.
På jorden fanns det sedan ytterligare många andra, mindre väsentliga gudar. Därtill kom alla halvgudar, antingen direkta ättlingar av någon i de högre sfärerna, eller också odödliggjorda genom sina gärningar.
Grekerna hade i allmänhet ett hjärtligt förhållande till sina gudar, som de skötte individuellt, det fanns nästan inget prästerskap. I de fall, där präster var oundvikliga, som vid orakler, etc., hade de visserligen stor auktoritet, men var trots allt bara statstjänstemän. Ibland kunde de köpa sina befattningar (något som inte lär vara helt omöjligt idag heller, på ett eller annat sätt). Trots vår gedigna kunskap om grekisk mytologi har man ingen aning om ursprunget till den, utan i bästa fall vilda gissningar.

I Korint avlöste en oligarki tyrannstyret, 8 administrativa ledare och en senat tog hand om makten. (Orden tyrann och tyranni har ju idag en mycket dålig klang. Så var det däremot inte nödvändigtvis i det gamla Grekland. Där står tyranni närmast för enmansvälde, eller kanske att makten har gripits med våld. Det finns många exempel på bra "tyranner", som inte bara fick sin stad att blomstra, utan även genomförde sociala reformer för allmänhetens bästa. Flera av Greklands sju vise män var tyranner. Fast det är klart att det fanns sämre exempel också. Enmansstyret har ju klara fördelar i krissituationer, genom att det fattas snabba beslut, något som romarna upptäckte ganska tidigt. Vid krig och andra nödsituationer övergav man nämligen republiken och valde en diktator för att reda ut just detta krisläge. Men även i övrigt är diktaturen inte något a priori negativt. En klok och social lagd diktator fungerar i alla lägen bättre än en demokrati, där det alltid bildas rivaliserande falanger, som t.ex. dagens politiska partier. Dessa har för det mesta satt som sin huvuduppgift att bevaka sina egna intressen, inte allmänhetens. En folkdemokrati å andra sidan, där folket verkligen skulle ha inflytande, t.ex. genom folkomröstningar, faller dels på individernas själviskhet, dels på allmänhetens okunnighet.
Fast därmed förespråkar jag inte någon diktatur. Riskerna med den är så stora att den inte kan vara något allvarligt alternativ i dagens samhälle.)

År 578 f. Kr.

Lucius Tarquinius Priscus, den femte av Roms sju legendära kungar, dog. Han var ättling till en korintisk flykting, som bosatte sig i Tarquinii i Etrurien. Han sägs ha uppfört många offentliga byggnader i Rom, bl.a. avloppssystemet, "cloacae" (därav kloak) och ansvarat för grundläggandet av templet till Jupiter på Kapitolium. Han lär också ha varit en skicklig militär ledare, bl.a. i kampen med sabinerna, ett folkslag i mellersta Italien, som hade Reate (dagens Rieti) som huvudort.
Den romerske kungen valdes alltid av senaten eller äldrerådet bland patricierna. Han valdes på livstid, inkallade armén till krig och ledde den personligen. Till hans hjälp hade han officerare, liktorer, som bar "fasces", symbolen för makt och bestraffning. Fasces är ett spöknippe, sammanhållet av läderremmar. Kungen var också högste domaren i alla civila brottsmål. (Detta blev ju en förebild för senare dagars Mussolini, därför kallades hans rörelse också "fascism", och det är ytterligare ett av många tecken på hur nationalism - den må gå tillbaka till vilka grunder som helst, utom möjligtvis idrotten - ger upphov till elände.)

Servius Tullius tillträdde som den sjätte av Roms kungar.
Senaten gav kungen råd, fast bara när denne begärde det. Senaten hade dock stor moralisk auktoritet, eftersom den enskildes ställning i senaten också var på livstid. Från början fanns det där bara patricier - det var också bara de som fick bära vapen - även i krig, men Servius Tullius ändrade på lagstiftningen, så att även plebejerna kallades till krigstjänstgöring. Befälsgraderna fördelades dock efter ekonomiska tillgångar.

År 575 f. Kr.

Ungefär vid den här tiden blev ombyggnaden av Ishtarporten i Babylon klar. Den var en av stadens (minst) sju portar, men utmärkte sig genom att processionsvägen till stadsguden Marduks tempel förde genom den. Ombyggnaden hade satts igång av Nabopolassar, men slutfördes först av hans son Nebukadnessar II.
Sitt namn har porten fått av Ishtartemplet, som låg nära intill, innanför stadsmurarna. Ishtar var dels en fruktbarhets- och kärleksgudinna, men dels även krigsväsendets gudinna. Hennes attributdjur är lejonet, som kantade processionsvägens väggar strax utanför stadsmuren. På själva porten finns däremot relieffigurer av Adads (vädergudens) tjur respektive Marduks drake.
Utgrävningarna har visat att dessa djur redan fanns på den ursprungliga versionen av porten, dock då utan färgläggning. Senare höjdes processionsvägen några meter och en nyare version av porten byggdes på den gamla. Denna visade tjuren och draken i färgat tegel, men utan relief. Den tredje och sista versionen av porten förorsakades av en ny upphöjning av vägen - den här gången faktiskt till 12 - 14 meters höjd, vilket förmodligen hade förorsakats av en utbyggnad av stadsmuren.

Vid formgivningen av porten kunde man numera framställa de heliga djuren som färgreliefer, lagda som mosaik mot en bakgrund av blå, laserat tegel. Totalt ska det ha funnits över 500 djurbilder på denna fascinerande byggnad, som hade en bredd av nära 30 meter, samt ett djup av hela 48 meter, vilket också säger en del om hur väl befäst Babylon var.
Processionsvägen utanför stadsmurarna löpte de sista 250 metrarna mellan de utbyggda försvarsanläggningarna och kom på så sätt att få en värdig inramning. Själva körbanan var belagd med vit kalksten, medan gångbanorna utmärkte sig genom beläggning med röda Breccia-stenar. Vägen torde ha varit 20 - 25 meter bred. Rekonstruktionen på bilden här intill finns på Främre-Orient-Museet i Berlin - den är dock endast cirka 30 meter lång och 8 meter bred. Även modellen av Ishtarporten (på bilden ovan) finns att se där, liksom en replik av den främre, mindre porten, delvis uppbyggd av originaldelar.

På denna processionsväg förde man varje nyår kultföremål från hela riket till Marduks helgedom inne i staden, som dels bestod av ett "jordnära" tempel, där de viktigaste gudarna hade varsin alkov, när de kom på besök. Detta tempel kallades för E-sag-ila. Dess andra, himmelstormande del (för gudarna som kom ner från himlen?) är för oss mera känd som Babels torn. Det var nämligen zikkuratet E-tenem-an-ki, som kan ha nått en höjd av imponerande 90 meter.
Imponerande är också inskriptionen, som Nebukadnessar II lät hugga in någonstans - man vet inte var - i porten, där han presenterar sig själv så här (översatt från tyska):
"Nebukadnessar, kung av Babylon, den fromma fursten, insatt i sitt ämbete enligt Marduks, den översta prästefurstens vilja, älskad av Nabu, den kloke tänkaren, som har lärt sig att begripa visheten, som utforskar deras gudomliga gärningar och som vördar deras majestät, den outtröttlige ståthållaren, som alltid bemödar sig om Babylons och Borsippas väl och endast tänker på att sköta kulterna i E-sag-ila och E-zida, den vise, den ödmjuke (!!!), den som håller E-sag-ila och E-zida i gott skick, den som äger förstfödslorätten, sonen av Nabopolassar, kung av Babylon - det är jag."
Det är svårt att uppskatta städernas storlek idag. Det ungefära antalet i Babylon uppskattas till mellan 10000 och 50000. Gatorna i städerna var smala, krokiga och oregelbundna, mellan höga, fönsterlösa husväggar. Normala gator var inte stenbelagda och man ledde inte heller bort regnvattnet.
Genomsnittshuset var en lerbyggnad i ett plan, som innehöll flera rum, samlade kring ett centralrum. En högt stående babylonier hade förmodligen råd med ett tvåvåningshus med dussintalet rum, som var vitmenat både på in- och utsidan. På markplanet fanns där ett mottagningsrum, köket, tvättrum, slavarnas rum och ibland även ett privat kapell. Möblerna bestod av låga bord, högryggade stolar och träsängar. Korgar och kistor var gjorda av vass eller trä. På golv och väggar fanns djurskinn och vassmattor. Hushållskärlen var gjorda av lera, sten, koppar och brons.
Under husen fanns ofta en gravkammare, där familjens döda begravdes. Man trodde att de döda fortsatte att leva i undre världen, mer eller mindre som tidigare i livet. Därför fick de kärl, verktyg, vapen och smycken med sig i gravarna.

Megakles, en av Alkmeoniderna, gifte sig med Agariste, dotter till Cleisthenes av Sicyon. Han skulle komma att förhindra Peisistratos första försök att ta makten i Aten, men ändrade sig så småningom och stödde Peisistratos, som även skulle gifta sig med Megakles dotter.

Knidos, som enligt Herodotos grundades av Sparta, belägen vid Mindre Asiens sydvästkust, deltog i kolonisationen av staden Lipara.

Området där Forum Romanum skulle komma att ligga, började torrläggas.

År 573 f. Kr.

Nebukadnessar II intog den feniciska staden Tyros efter 13 års belägring. Tyros låg i området av dagens södra Libanon vid Medelhavets kust.

De nemeiska spelen, ursprungligen grundade av Adrastos - eller, enligt en annan myt av Herakles, blev panhellenistiska. De hölls vartannat år i Nemeadalen på norra Peloponnes. Även här fick segrarna kransar av vild selleri. (Det tycks ha gått inflation i "spel" vid den här tiden, inom 10 år har de pythiska spelen utvidgats och de isthmiska, resp. nemeiska blivit allgrekiska.)

År 572 f. Kr.

Anacreon föddes i Teos, i Mindre Asien, idag Sigacik i Turkiet. Han skulle bli poet och bodde under sin livstid för det mesta på Samos, i Aten och i Thessalien. Bara fragment av hans dikter har överlevt. De är ofta satiriska, eller handlar om kärlek och vin.

Till

, till

eller till

webmaster@werbeka.com